Avgångsstudent presenterar sig

Under sommaren 2016 fick en avgångsstudent möjlighet att ställa ut på skolans fasad. Sebastian Rudolph Jensen har studerat på Göteborgs Konstskola 2014-2016 och till hösten 2016 började han på Mejan, Kungliga Konsthögskolan i Stockholm. Läs intervju med Sebastian av Maja Hammarén.

VEM ÄR SEBASTIAN RUDOLPH JENSEN?

Hur länge har du jobbat med installationen?

Två veckor. Igår installerade min bror och jag banderollerna. I morse var jag här från klockan sju och övervakade medan ett företag monterade upp bilderna. Jag dokumenterade processen och filmade när vi snackade. Montören hade jobbat i transportbranschen och det har jag också gjort tidigare i en massa år. Vi snackade på om transportbranschen; hur hårt det är, missnöje, mansdominans. Han var 45 och läste Komvux för tolv år sen. Jag också, jag började inte med konst förrän 2012.

Handlar det här projektet om arbete? Är det därför du dokumenterar processen?

Nej, men jag använder mina tidigare erfarenheter i min konst. I december förra året släpade jag sten mellan två högar med eu-pallar här ute på gatan i tre timmar. Det handlade mycket om slitsamhet och kroppsarbete.

Jämställer du att jobba med den egna kroppen och att anlita andra?

Jag har drivit butiker och jobbat med reklamföretag och skyltar tidigare. Det gör jag här också. Min dotter tog de tre bilderna i skolans fönster. Ett företag printade och monterade dem. Det är första gången jag outsourcat saker i konst. Jag vill göra det mer. Du kan göra större grejer, är inte begränsad till dig själv.

I mitt senaste projekt innan detta byggde jag en sorts koja eller byggnad på två gånger två meter här på innergården. Ett torn av metallbaljor och textiler i olika färger som jag hittat i containrar, och eu-pallar som jag fick från bygget här bredvid, vi vinkade till varandra medan vi arbetade. Efter vårutställningen var alternativet att riva eller frakta bort kojan. Så på skolavslutningen hyrde jag en truck – jag har varit truckinstruktör i många år – satte på mig kostym, blomsterkrans och körde härifrån. Sen körde jag runt lite med kojan. Den var med på Andra Långdagen och vi gjorde ett performanceverk där vi spelade musik och sjöng i kojan, och hissade upp den i luften. Klockan sju på morgonen efter satte jag mig i trucken och backade ut den till Järnhallen på Ringön, där står den nu.

Som skräp eller konst?

Konst. Men lite nedpackad för att komma ut genom porten. Jag vill bygga upp den igen och ställa på en klippa vid havet eller i Slottskogen, ockupera någon plats med den. Den förändras hela tiden. Jag byggde på den en vecka och den var en grej då. Sen en annan när jag och två till gjorde en performance i den med japanska knytkalsonger och ett tillfälligt tvåtimmarssamhälle som vi kallade badhuset. Vi kokade vatten. Det skulle verka som en cirkulär aktivitet där vi hade sysslor. När vi var klara började jag steka plättar och serverade med florsocker och citron. Då blev kojan en food truck.

Vill du placera dina arbeten i fin- eller fulkonst?

Nej, jag vill inte det. Jag kom in i konst 2012 och hade ingen erfarenhet alls. Jag köpte några akryltuber och började måla. Sen har jag mött vita kuben och det elitistiska, det tycker jag inte om. Jag upptäckte performancekonst för drygt ett år sedan, det blev jag glad av. Jag mår ofta dåligt när jag går på utställningar. Jag vill också ställa ut på konsthallar, det är väl därför jag blir förbannad. Men jag vänder mig mot det här fina… Tror det handlar om att jag kommer från arbetarklass… På institutionerna möter man människor som har råd att göra det här.

Bilderna och banderollerna utanpå skolan använder en sorts reklamestetik?

Min dotter tog bilderna på mig när hon var fyra. Hon bara tryckte av. Texten har jag satt i InDesign som jag brukade använda när jag drev solarier. Jag jobbade med lokalens stora fönster för att kommunicera utåt då också.

Vad skiljer det arbetet från att göra det här?

Det undrar jag med. Jag läser en sommarkurs nu på Valand. När vi pratar om samtida konst, institutioner och politik hamnar vi i frågan om vad konst är. Jag har kommit in på Kungliga Konsthögskolan och kände med en gång att jag fick legitimitet genom det, men jag har ingen aning om varför det här är konst. Jag har inget kulturellt kapital. Jag jobbar efter impuls. I efterhand tänker jag – finns det något konstnärligt intressant i det här?

Är du rädd för ett begär efter arbetarklass?

Jo, när arbetarklass och rasifierade nu släpps in ska det ändå var på ett speciellt sätt. Ett bra exempel är filmen Pixadores som visar hur ett brasilianskt gäng från favelan bjuds in till Berlinbiennalen för att måla i en k-märkt kyrka. De kommer till kyrkan och visas ett stort upphängt papper – ”här får ni måla”. Istället börjar de spraya ned hela kyrkan. Det visar intresset: nu är vi intresserade av arbetarklass och rasifierade, men inom våra ramar.

Vad har hänt med ditt arbete under två år på Göteborgs konstskola?

En jätteutveckling. Jag sökte in med måleri, teckning om en kortfilm där jag följde min pappa som jobbade som sopgubbe då. Jag testade gatukonst, började måla på väggar och på gatan, sen upptäckte jag performancekonst och var ute och skrek, jag sprang en halvmara inne på Hammarkullens spårvagnshållplats, och sen Socialfallsvarvet dagen innan Götborgsvarvet i maj förra året. Jag sprang en 100 meter lång gul linje som jag tejpat upp vid Kopparmärra 210 gånger – det tog två timmar. Dagen innan hade jag suttit med socialsekreteraren och fläkt upp hela mitt liv. Jag var nyfiken på processen hur folk såg på mig när jag sökte socialbidrag. Det handlade mycket om mina val. Kan jag springa när jag går på soc och borde söka jobb? Kan jag hålla på med konsten när jag borde söka jobb? Kan jag tvätta mina barns kläder? Jag kunde inte säga att jag jobbar med konst 40 timmar i veckan, då är jag ju inte till arbetsmarknadens förfogande. Men kan jag hålla på med konst kan jag springa. Jag har sprungit i Charmonix och Japan. Vem springer? Det är inte fattiga som springer. Jag sökte mig till konst för att påverka, det är fel på mycket där ute. Men att försöka göra det genom konst… Socialfallsvarvet ser jag ändå som en aktivistisk handling. Jag hade en t-shirt som jag sprayat ”jag går på soc” på. Flera av mina gamla handels-kursare gick förbi. Någon frågade ”är det en svensexa?”. Jag har fått sådan jävla kraft att agera av konsten. Häromveckan ringde jag till Ring P1 om ränteavdrag och jobbskattavdrag och sa ”det går så mycket pengar till de som redan har, sluta jaga de som inte har”.

Vem är Sebastian Rudolph Jensen när man tittar här?

Någon som vill synas.

Och skaffat sig ett utrymme att göra det?

Japp. Bilden är min facebook-profilbild. Det kopplar till…

Ditt personliga varumärke?

Haha. Ja, jag tycker om dem också.

Ska jag fråga något mer?

En sak jag tänkt mycket på är att min pappa är från Los Angeles. Han kom hit på 70-talet och är väldigt extrovert. Vi är uppvuxna i Hindås… Det har varit en kulturkrock. Jag har tänkt mycket på Jante… allt jag gjort sista året – springa, skrika, kojan, köra truck, och nu det här – går emot detta att jag är uppvuxen i Sverige. Namnet i stora svarta bokstäver på balkongerna handlar om att ta plats och om synlighet. – Kolla, nu tar han ett kort! (Sebastian pekar åt en kille som fotar fasaden med sin mobil.)

Performancekonst har varit viktigt för dig, är det något särskilt verk eller någon konstnär?

Francis Alÿs stora sociala projekt, Klara Lidéns performanceverk på stan, och hur Anna Odell använder sin situation, sin kropp och sin konst för att göra något bättre. Min lärare Anna Carlsson har utmanat mig att gå ut och testa på. Någon på skolan kallade mig uppmärksamhetssökare. Men alla konstnärer vill väl ha uppmärksamhet, oavsett om de jobbar i ateljén? Jag är ute med min kropp och testar – kan jag göra så här?

Intervju av Maja Hammarén